...
Jag vill springa
tills mina ben inte längre bär.
Jag vill slå
tills mina knogar färgas röda.
Jag vill skrika
tills jag inte kan skrika mer.
Men jag gör inte det.
För det här är Sverige.
Här tar man 10 djupa andetag...
// Ronja
tills mina ben inte längre bär.
Jag vill slå
tills mina knogar färgas röda.
Jag vill skrika
tills jag inte kan skrika mer.
Men jag gör inte det.
För det här är Sverige.
Här tar man 10 djupa andetag...
// Ronja
- - - - -
Jag ska sluta undra vad som rör sig i ditt huvud för jag tror inte att jag vill veta...
Dikt
Jag hittade en dikt i min mobil som jag skrev i vintras när det var så svinigt kallt ute och jag längtade efter sommaren. Så jag skriver ner den här bara för att påminna er om att njuta nu medans det är sommar och alla lever.
Ljusa nätter
Jag saknar de tidiga mornarna som vi kallar sena nätter.
Då det nästan är helt ljust när vi lägger oss i sängen och fiskmåsarna skriker utanför våra öppna fönster.
Där ligger vi sedan och pratar om de sakerna som betyder allt
och om det som egentligen inte alls betyder allt.
Vi kan skratta och gråta om vi vill.
Utanför väntar ändå alla ljusa strålar och dofter.
Du somnar men jag ligger fortfarande vaken.
I den mjuka tystnaden.
Jag ser din ryggtavla och dina vilda lockar.
Önskar att jag aldrig ska behöva sakna det jag känner.
Men det är just nu vad jag gör.
Saknar doften av solbrun hud.
//Ronja
Ljusa nätter
Jag saknar de tidiga mornarna som vi kallar sena nätter.
Då det nästan är helt ljust när vi lägger oss i sängen och fiskmåsarna skriker utanför våra öppna fönster.
Där ligger vi sedan och pratar om de sakerna som betyder allt
och om det som egentligen inte alls betyder allt.
Vi kan skratta och gråta om vi vill.
Utanför väntar ändå alla ljusa strålar och dofter.
Du somnar men jag ligger fortfarande vaken.
I den mjuka tystnaden.
Jag ser din ryggtavla och dina vilda lockar.
Önskar att jag aldrig ska behöva sakna det jag känner.
Men det är just nu vad jag gör.
Saknar doften av solbrun hud.
//Ronja
En tanke eller fler.
Om jag fick önska, så skulle jag önska att det fanns ett svar.
Ett svar på livet.
Inte ett självklart och helt svar, men små ledtrådar under tiden.
Jag är mitt i en dimma och vet inte hur jag ska hitta ut.
Känner mig ständigt på flykt från verkligheten.
En flykting i livet.
Jag vill inte fastna men inte heller vara rotlös.
Ingenting här känns längre spännande.
Det finns ingen magi.
Vill ut och se världen. Se allt ur ett annat perspektiv!
Jag känner inget längre. Har jag blivit känslolös?
Har tårarna torkat ut och skrattet klingat bort?
Var finns äventyret?!
Tiden står stilla, samtidigt springer den ifrån mig.
Jag ropar "vänta!" Men den har inga öron att höra med.
Heller ingen lust att bry sig.
Varför ska allt vara så krångligt?! Kan man inte bara få njuta?
Eller är allt egentligen lätt och det är jag som krånglar till det?
Vad jag egentligen ville säga är väl att... Jag vet inte.
Kärlek?
Om man är kär i någon. Är det egentligen bara inbillning?
Är det för att man vill vara kär i någon som man är det?
För att man vill ha den där speciella som bara är ens egen.
Ha någon som ger kärlek tillbaka?
Som den där första förälskelsen.
Då man kanske inte egentligen känner personen så väldigt väl men man känner sig dragen till den.
Är det inte mer att man är förälskad i den bild man fått av den personen?
Att man tror att den är på ett visst sätt som man vill att den ska vara!
Sen kanske det visar sig att han eller hon inte alls var så som man trodde.
Och olycklig kärlek.
Är man olyckligt kär för att man känner att man inte duger.
Att man hatar att någon inte vill ha en, när man ju faktiskt hade riktat in sig på honom/henne.
Och blir ledsen för att man känner sig som bajs?
Sen besvarad kärlek.
Då man dras till någon som dras till dig. Och anledningen att man dras till någon kanske inte behöver vara kärlek utan mer att man känner: den här personen är snygg, kan jag känna mig trygg med och har roligt med.m.m.
Är det då så att man är lycklig för att man känner sig uppskattad och sedd?
Om man varit tillsammans i flera år.
Då kanske det handlar mest om trygghet.
"Man vet vad man har, men inte vad man får." "Man saknar inte kon förrens båset är tomt."
Det är läskigt att ge sig ut i världen igen. Det kanske funkar bra som det är. Ni känner ju varandra så väl.
Bättre än ni känner någon annan kanske? Visst det är ju inte pirr i kroppen längre men ni älskar ju fortfarande varandra iaf...
Älska... Hur vet man att man älskar någon? Är det när man bryr sig jäääättemycket om någon?
Då man vet att livet skulle förändras utan den! Klart livet förändras om någon i ens liv helt plötsligt skulle försvinna. Det är väl inte så konstigt.
Sen har jag tänkt på det här med "en gammal kärlek" Den där personen man varit kär i sen man var liten.
Jag har en sån. Jag blev kär i honom när jag var 12 och tror det avtog när jag var 19.
Men varje gång jag ser honom (vilket inte är alls ofta) så tänker jag ju på hur kär jag var i honom.
(om jag nu var kär?)
Och ja.. en kärlek som aldrig dör typ. Men är det verkligen så? Är det inte bara så att jag aldrig fick honom.
Att vi aldrig ens pussades? Att jag aldrig fick reda på hur han kände för mig...
Är det inte mer mysteriet över honom mer än att jag skulle vara kär i honom?
Hrmmzz...
Jag säger inte att detta är saker jag tror stenhårt på...
Men det är sånna här grejer jag kan sitta och tänka på mitt i natten. :P
Och grubbla.. och grubbla...
Är det för att man vill vara kär i någon som man är det?
För att man vill ha den där speciella som bara är ens egen.
Ha någon som ger kärlek tillbaka?
Som den där första förälskelsen.
Då man kanske inte egentligen känner personen så väldigt väl men man känner sig dragen till den.
Är det inte mer att man är förälskad i den bild man fått av den personen?
Att man tror att den är på ett visst sätt som man vill att den ska vara!
Sen kanske det visar sig att han eller hon inte alls var så som man trodde.
Och olycklig kärlek.
Är man olyckligt kär för att man känner att man inte duger.
Att man hatar att någon inte vill ha en, när man ju faktiskt hade riktat in sig på honom/henne.
Och blir ledsen för att man känner sig som bajs?
Sen besvarad kärlek.
Då man dras till någon som dras till dig. Och anledningen att man dras till någon kanske inte behöver vara kärlek utan mer att man känner: den här personen är snygg, kan jag känna mig trygg med och har roligt med.m.m.
Är det då så att man är lycklig för att man känner sig uppskattad och sedd?
Om man varit tillsammans i flera år.
Då kanske det handlar mest om trygghet.
"Man vet vad man har, men inte vad man får." "Man saknar inte kon förrens båset är tomt."
Det är läskigt att ge sig ut i världen igen. Det kanske funkar bra som det är. Ni känner ju varandra så väl.
Bättre än ni känner någon annan kanske? Visst det är ju inte pirr i kroppen längre men ni älskar ju fortfarande varandra iaf...
Älska... Hur vet man att man älskar någon? Är det när man bryr sig jäääättemycket om någon?
Då man vet att livet skulle förändras utan den! Klart livet förändras om någon i ens liv helt plötsligt skulle försvinna. Det är väl inte så konstigt.
Sen har jag tänkt på det här med "en gammal kärlek" Den där personen man varit kär i sen man var liten.
Jag har en sån. Jag blev kär i honom när jag var 12 och tror det avtog när jag var 19.
Men varje gång jag ser honom (vilket inte är alls ofta) så tänker jag ju på hur kär jag var i honom.
(om jag nu var kär?)
Och ja.. en kärlek som aldrig dör typ. Men är det verkligen så? Är det inte bara så att jag aldrig fick honom.
Att vi aldrig ens pussades? Att jag aldrig fick reda på hur han kände för mig...
Är det inte mer mysteriet över honom mer än att jag skulle vara kär i honom?
Hrmmzz...
Jag säger inte att detta är saker jag tror stenhårt på...
Men det är sånna här grejer jag kan sitta och tänka på mitt i natten. :P
Och grubbla.. och grubbla...
