padonsk

Satt och kollade på Avatar till klockan 6 imorse. Somnade vid 7 och vaknade inte förrns 15-16.
Gick upp runt 18. Hem, käka 3 mackor, träffa Nicole, gå ut och gå i ca 2-3 timmar.
Hem till Nicole, 3 knäckemackor några oliver, gick och mötte upp Tilda, gick ca en timmes promenad med henne och hennes hundar. Nu är jag hemma igen.

När jag gick för att möta Tilda så gick jag förbi mitt gamla hus där jag bodde tills mina föräldrar skiljde sig när jag var 7. Jag har så många minnen därifrån.
Parken brevid huset där jag lärde mig cykla, samma park som jag "rymde hemifrån" till,
hålet i trädet där jag trodde att det bodde tomtar, vattenkrigen vi hade i trädgården,
skjulet som jag och Raimon gjorde till en koja, pisse högen, stenen med gråsuggorna.
Jag skulle kunna fortsätta hur länge som helst!

Jag gick och tittade på husen omkring.
Grannarna som bjöd på tårta, min bästa vän Linda som bodde granne med mig, hjärthuset som var mitt drömhus!

Jag tror jag minns väldigt mycket saker. Kanske i regel mer än andra? 
Pratade med en vän om att hon inte mindes något från sin uppväxt. Jag minns massor.

Tyvärr tappar man väl mer och mer ju äldre man blir.

---

Vad gör man om en vän lider av anorexia? Vad kan jag göra? Vad kan jag säga?

Jag blir så frustrerad och arg.
Vad jag än säger så viftar hon bort det som om det inte är något.

Jag vet.. jag har själv varit inne i de svängarna.
Jag har själv känt mig stolt över att jag inte ätit i princip något på en hel dag.
Och jag vet att det sitter kvar i huvudet.
Jag kan fortfarande känna att jag är bra när jag inte ätit mycket.
Men jag är verkligen glad att jag inte är djupt ner i skiten.

Jag vet inte vad mer jag ska skriva. Känner mig uppgiven.

Tänkte söka på internet vad man kan göra för en vän med anorexia.

//Ronja