padonsk

Jag skulle kunna skriva så mycket just nu.
Skulle kunna spy galla över hela min blogg och låta alla läsa vad som gör ont och vad som tär på mig.
Men det gör jag inte.
Dels för att jag inte vill att vem som helst ska läsa det och dels för att jag inte tror att alla vill läsa och veta.

Det jag kan säga är väl att det har blivit en gång för mycket och jag tror jag helt tappat hoppet.
Jag är så less på att försöka. Less på att hela tiden "ge en andra chans".
Chanserna är slut.

Jag skriver inte så mycket i bloggen när jag känner såhär.
Har mycket tankar men inget som jag kan skriva här.
Blir inga peppade inlägg då.

Jag förundras över hur mycket jag har förändrats de senaste åren.
Förr tyckte jag att det var skönt att prata känslor. Skönt att få ur sig allt man gick och kände.
Nu tycker jag att det är mest jobbigt. Jag vill inte tynga andra med mitt och jag förväntar mig heller inte att någon annan ska vilja lyssna eller förstå.

Sanningen är kanske att jag inte ens själv vet vad jag känner och därför inte vill ta det med andra.
Jag är stormande förbannad, skitledsen och fruktansvärt besviken samtidigt som jag är likgiltig.
Hur kan det gå ihop? :S

Så att de som läser det här vet: Det här handlar inte om en enskild person utan om något som pågått länge och det är olika människor som är inblandade. Endel vet nog knappt att dem är det.

Ber om ursäkt redan nu om det blir lite dålig uppdatering en stund framöver.
Men ni ska nog se att jag snart är back in the game. :)
Behöver bara lite tid.

// Ronja